När Gud räddade oss från Satan
8:e November 2009.
Tja.
Jag har av någon anledning alltid tyckt att oturen har varit överlägsen emot turen. Jag menar, hur många gånger har jag haft tur när man jämför med otur?
Hur som helst var denna dag en sådan dag som man är tacksam. Har fått mig att inse att turen väger upp oturen någon gång i alla fall.
Det var egentligen en lördag. Jag och Per var i Stockholm och gick på en promenad och härjade runt klockan 12 på natten. Runt klockan 3 så började det kännas som att man kanske skulle dra sig tillbaka. Per ville besöka ett ställe i närheten innan vi gick. Då plötsligt kommer någon springades mot oss och ropar efter oss. Vi stannar upp och väntar. Det är en ganska kort utlänning med tjocka glasögon och kort hår(ni vet, den där typiska look:en man har när man är nörd). Han verkade lite vimsig och ville veta vad klockan var så jag tog upp min telefon och kollade. Vad jag märkte var att han kollade ganska intensivt på när jag kollade vad klockan var. Till min förvåning frågade han sedan vad Pers klocka var. Jag började ana lite misstanke då.
Han frågade om han kunde ringa en kompis från min mobil, men jag sa självklart att pengarna var slut(fastän jag hade 200kr, men jag hade mina misstankar). Sedan frågade han om han kunde sms:a. Men jag lät honom inte ens få göra det. Han frågade sedan Per samma frågor. När Per sa precis som mig att han inte hade pengar så sa han "Kom igen, du kan hålla i mobilen när jag ringer". Oj, hur uppenbart var det inte vad han ville oss? Per sa ännu en gång nej. Medan han pratade kom två av hans kompisar till platsen. Dom såg helt oberörda ut, drack lite öl och så. Jag blev ju självklart jävligt förvånad över att han verkade så vimsig medan hans kompisar inte var. Så jag frågade "Ey, vad händer?" varpå den första utbrister "Kallade du mig hora?!?!" och jag bara "Öh..... nej?".
Helt plötsligt början han skaka hand med mig utan anledning och jag ser någon som kommer mot oss på långt håll. Efter en stunds handskakning så släppte jag taget för att det bara kändes obehagligt. Han lägger efter en liten stund också märke till personen som kommer mot oss(som i själva verket var en stor biffig typ). Han pekar på mig och skriker "Det va' han som börja bråka!". Och jag blir helt kall och i ren förtvivlan så skriker jag "VA?!?! Nej!!". Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag såg redan slutet framför mig. Mitt i allt säger Per "Vi ska nog gå nu" och jag nickar instämmande och vi går därifrån. Han som kom till oss först försökte sparka grus på oss lite provocerande, men jag visste bättre än att gå tillbaka och ge honom en käftsmäll(vilket han förtjänar förståss). När vi kommit runt hörnet så började vi springa sä jävla fort vi kunde. Medan vi sprang hörde jag hur dom kom springandes bakom oss(om än lite vingligt för att dom var fulla) och den lille skiten med glasögon skrattade helt jävla psykopatiskt som ett sista desperat försök att få oss att vända oss om och bråka. Jag lyckades hitta till lägenheten vi bodde i och låste upp fort och vi gick in, låste efter oss och höll oss gömda i köket.
Kände mig mentalt förstörd i 30-60 minuter. Fanns inte många andra utvägar som skulle va till vår fördel. Av rubriken av dömma så verkar det som att jag kanske är troende, men tvärtom. Jag har aldrig riktigt känt någon dragning till någon religion. Däremot i detta ögonblick, i lägenheten, inom säkerhetens gränser och bortom Satans inbjudande värld, kände jag att det kanske trots allt finns någon Gud där uppe. Om det finns så är jag väldigt tacksam.
Jag har nu, nästan 1 vecka senare kommit fram till att han bara försökte provocera oss genom en mängd knep. Det skulle kanske funkat om det var tuffa typer han pratade med, men nej. Jag och Per är inte typerna som muckar gräl. Visst ifrågasätter jag alltid folk, men inte mer än så.
"Kallade du mig hora?!?!", "Det va' han som börja bråka!" och att sparka grus får inte mig att stanna kvar. Självklart kändes det förnedrande, men vem bryr sig. Det var han som blev ägd.
Tja.
Jag har av någon anledning alltid tyckt att oturen har varit överlägsen emot turen. Jag menar, hur många gånger har jag haft tur när man jämför med otur?
Hur som helst var denna dag en sådan dag som man är tacksam. Har fått mig att inse att turen väger upp oturen någon gång i alla fall.
Det var egentligen en lördag. Jag och Per var i Stockholm och gick på en promenad och härjade runt klockan 12 på natten. Runt klockan 3 så började det kännas som att man kanske skulle dra sig tillbaka. Per ville besöka ett ställe i närheten innan vi gick. Då plötsligt kommer någon springades mot oss och ropar efter oss. Vi stannar upp och väntar. Det är en ganska kort utlänning med tjocka glasögon och kort hår(ni vet, den där typiska look:en man har när man är nörd). Han verkade lite vimsig och ville veta vad klockan var så jag tog upp min telefon och kollade. Vad jag märkte var att han kollade ganska intensivt på när jag kollade vad klockan var. Till min förvåning frågade han sedan vad Pers klocka var. Jag började ana lite misstanke då.
Han frågade om han kunde ringa en kompis från min mobil, men jag sa självklart att pengarna var slut(fastän jag hade 200kr, men jag hade mina misstankar). Sedan frågade han om han kunde sms:a. Men jag lät honom inte ens få göra det. Han frågade sedan Per samma frågor. När Per sa precis som mig att han inte hade pengar så sa han "Kom igen, du kan hålla i mobilen när jag ringer". Oj, hur uppenbart var det inte vad han ville oss? Per sa ännu en gång nej. Medan han pratade kom två av hans kompisar till platsen. Dom såg helt oberörda ut, drack lite öl och så. Jag blev ju självklart jävligt förvånad över att han verkade så vimsig medan hans kompisar inte var. Så jag frågade "Ey, vad händer?" varpå den första utbrister "Kallade du mig hora?!?!" och jag bara "Öh..... nej?".
Helt plötsligt början han skaka hand med mig utan anledning och jag ser någon som kommer mot oss på långt håll. Efter en stunds handskakning så släppte jag taget för att det bara kändes obehagligt. Han lägger efter en liten stund också märke till personen som kommer mot oss(som i själva verket var en stor biffig typ). Han pekar på mig och skriker "Det va' han som börja bråka!". Och jag blir helt kall och i ren förtvivlan så skriker jag "VA?!?! Nej!!". Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag såg redan slutet framför mig. Mitt i allt säger Per "Vi ska nog gå nu" och jag nickar instämmande och vi går därifrån. Han som kom till oss först försökte sparka grus på oss lite provocerande, men jag visste bättre än att gå tillbaka och ge honom en käftsmäll(vilket han förtjänar förståss). När vi kommit runt hörnet så började vi springa sä jävla fort vi kunde. Medan vi sprang hörde jag hur dom kom springandes bakom oss(om än lite vingligt för att dom var fulla) och den lille skiten med glasögon skrattade helt jävla psykopatiskt som ett sista desperat försök att få oss att vända oss om och bråka. Jag lyckades hitta till lägenheten vi bodde i och låste upp fort och vi gick in, låste efter oss och höll oss gömda i köket.
Kände mig mentalt förstörd i 30-60 minuter. Fanns inte många andra utvägar som skulle va till vår fördel. Av rubriken av dömma så verkar det som att jag kanske är troende, men tvärtom. Jag har aldrig riktigt känt någon dragning till någon religion. Däremot i detta ögonblick, i lägenheten, inom säkerhetens gränser och bortom Satans inbjudande värld, kände jag att det kanske trots allt finns någon Gud där uppe. Om det finns så är jag väldigt tacksam.
Jag har nu, nästan 1 vecka senare kommit fram till att han bara försökte provocera oss genom en mängd knep. Det skulle kanske funkat om det var tuffa typer han pratade med, men nej. Jag och Per är inte typerna som muckar gräl. Visst ifrågasätter jag alltid folk, men inte mer än så.
"Kallade du mig hora?!?!", "Det va' han som börja bråka!" och att sparka grus får inte mig att stanna kvar. Självklart kändes det förnedrande, men vem bryr sig. Det var han som blev ägd.
Blev bestulen på det bestulna D:
Idag är en lördag! Jag och Per har varit i Stockholm sen 6:e November klockan 9.
Vi såg bandet Abingdon Boys School igår. Idag när vi gick på stan så såg vi några Abingdon Boys School posters som satt lite här och där så vi tog två stycken lite så diskret och gick(ja dom var ju inte till salu eller så ändå och det hade ju redan varit så varför inte?).
Vi rullade ihop dom och försökte få i dom i min väska, men eftersom dom var för långa så fick de stick ut en bit ur väskan! Hur som helst så gick vi och försökte handla lite osv men sen när vi skulle hem så märkte vi att dom var borta D:
Jag menar, vem stjäl några fula posters(förutom vi...>__>) som sitter lite fult uppklistrade med maskeringstejp? Skulle det inte vara lite mer värt att stjäla min digitalkamera som också låg i ett ytterfack? :C
Jävla noobs :C
Vi såg bandet Abingdon Boys School igår. Idag när vi gick på stan så såg vi några Abingdon Boys School posters som satt lite här och där så vi tog två stycken lite så diskret och gick(ja dom var ju inte till salu eller så ändå och det hade ju redan varit så varför inte?).
Vi rullade ihop dom och försökte få i dom i min väska, men eftersom dom var för långa så fick de stick ut en bit ur väskan! Hur som helst så gick vi och försökte handla lite osv men sen när vi skulle hem så märkte vi att dom var borta D:
Jag menar, vem stjäl några fula posters(förutom vi...>__>) som sitter lite fult uppklistrade med maskeringstejp? Skulle det inte vara lite mer värt att stjäla min digitalkamera som också låg i ett ytterfack? :C
Jävla noobs :C
